Jag gillar klättringen. Det är något jag ville göra även när jag var tjock. Det var en milstolpe i mitt liv den dagen jag klarade av att klättra vägg med min syster.
Vilken tur jag hade när jag träffade S, han som klättrar och tycker det är så roligt!
Mina händer har blivit starkare, hela jag har blivit starkare.
Men nog känns det när jag klipper ner naglarna innan och efter, då jag sitter där med röda ömma hander, där förhårdnader börjar bildas.
Det är ju inte utan en viss glädje jag känner ömma muskler i hela kroppen.
Idag blev sista klättringen speciell.
Jag har försökt med detta problem många,många ggn och har aldrig riktigt kommit någonstans.
Idag klarade jag den!
Men på samma problem, där allra högst upp, så fastnade jag i min egen panik, min höjdrädsla tog över och rädslan att tappa greppet och falla blev sann.
Jag föll. Utan att hinna förflytta kroppen i rätt position.
Jag föll. Med blinda tårfyllda ögon föll jag. Tårarna kunde jag inte stoppa, inte de i panik indragna andetagen.
Jag överlevde.
Nästa ggn behöver jag inte ens titta på just det problemet, kanske vågar jag mig på den igen. Om den finns kvar.
Published with Blogger-droid v1.6.7
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar